babysteps.blogg.se

I november gjorde vi den första inseminationen. Det gjorde lite ont, men inte så farligt. De följande två veckorna var spännande, men jag testade negativt. Blev ledsnare än jag trodde jag skulle bli. En vän sa att det var bra att jag blev ledsen, då vet jag att det här är något jag verkligen vill.

 

Nu kan vi försöka igen, när vi vill.

 

Jag har inte mått så bra psykiskt den sista tiden - något som verkligen skrämt upp mig. För när ångesten slår till finns det inte på kartan att jag kan tänka på något annat. Och när ångesten slår till, så är det svårt att veta om det är något tillfälligt, eller om jag är på väg ned i ett svart hål (som för fyra år sedan). Hur ska man veta? Är jag stark nog att ens börja tänka på barn igen? Borde jag lägga ned hela grejen? 

 

Det var under två dygn i veckan som jag mådde riktigt dåligt. Efter det har jag hittat sätt att hantera det (t ex lyssna på radio istället för att ligga och grubbla på natten, komma igång med träningen igen osv), och har haft det mycket bättre de senaste dagarna. Men... är faran över? Var det bara något tillfälligt? Eller kommer det slå till igen?

 

Men här kommer the clue... Nästa ägglossning infaller väldigt smidigt nära en helg (= vi kan använda en helgdag till resan och behöver inte ta ledigt så mycket från jobbet). Enligt min app så kommer följande månaders ägglossningar (jag är väldigt regelbunden) att hamna i mitten av veckorna. Borde vi passa på?

 

Rent teoretiskt skulle vi hinna ta nattåget dit och nattåget tillbaka och gå direkt på jobbet. Men helt 100 % regelbuden är man ju aldrig; specielt när man tar hormoner vet man ju inte hur kroppen kommer att reagera. Så det vore himla smidigt med ägglossning i närheten av en helg

 

Äsch egentligen skulle jag vilja vänta. Känna mig säker på att jag inte är på väg in i en ångestperiod igen. Det har faktiskt bara gått två dagar sedan jag mådde skit. Om vi ska köra på den här månaden, så måste jag bestämma mig imorgon - då ska jag börja ta mina tabletter. Å andra sidan är det ju inget som hindrar att jag tar tabetterna - jag kan ju alltid avbryta försöket om det känns så.

 

To be continued alltså.... Du som läser det här, får gärna hålla tummar och tår att jag börjar må bättre nu. Jag lovar iaf att INTE under några omständigheter slarva med träningen. Den gör mig starkare fysiskt och psykiskt.

 

 

Ja, jag ska försöka gå ned i vikt innan mötet med ivf-läkaren. Om han säger (som han säkert gör) att det skulle öka våra chanser att lyckas bli gravida om jag gick ned i vikt, hade det varit så härligt att kunna säga "Men jag har faktiskt gått ned fyra kilo sedan vi skickade in ansökan!" ( "Haha!").

 

Men i dag ska jag bara äppelkaka! Jag ska träna också - det väger väl upp en del. Men det är så mycket stress just nu. Med kliniken och tankarna kring det och snickare och nytt kök och banklån på det, plus en liten kris på jobbet som kommer orsaka en god del stress framöver befarar jag. I dag är jag ledig. En härlig septemberfredag. Jag ska städa, tvätta, bädda rent - och baka äppelkaka på äpplena vi fick från mina föräldrars trädgård. Och ikväll ska jag ha en trevlig myskväll framför tv:n ihop med flickvännen! Hurra!

 

 

Första samtalet var för att fråga om jag kunde ta blodproverna på hemorten istället för på kliniken - och hur jag skulle gå till väga.

 

Andra samtalet var för att avtala tid för gynundersökning, äggledarspolning och samtal med läkare.

 

Tredje var för att ändra tiden (flickvännen skulle visst på en konfens just den dag jag hade valt.)

 

Och så kom kallelsen där det stod att "undrsökningen skall göras efter avslutat menstruation men före ägglossning".

 

Ups! Före ägglossning? Det hade jag inte fått med mig när jag ändrade tiden (trodde det räckte att mensen var avslutad), och min periodtracker-app säger att jag har ägglossning dagen innan vår nya tid. Bara att ringa igen! Flickvännen lovade om det verkligen inte gick att byta tid, så fick hon droppa sin konferens helt enkelt. (Har jag sagt att jag tycker det är obehagligt att ringa jobbiga samtal och krångla? Får ju iaf massa träning nu). Men det visade sig att "före ägglossning" var för heteropar som försöker bli gravida hemma. Vid äggledarspolningen spolas ägget ut, så då har de sumpat sina chanser den månaden. För oss lesbiska spelar det ju ingen roll. Kände mig lite dum, men hur skulle jag kunna veta det? Det var ju ett standardbrev vi fick.

 

Glad att vi kunde behålla vår tid, 28 oktober. Har redan tagit ledigt från jobbet (sa till chefen att jag skulle till en läkare på ett sjukhus i Stora staden. Ville inte ljuga - även om jag inte sa varför, det har man ju ingen skyldighet att göra. Det var inga problem, skrev hon i sin e-post, och hon hoppades att allt stod väl till med mig. Fattar att det verkade lite "allvarligt" att jag måste träffa en läkare på sjukhuset i Stora staden långt bort. Vi har ju sjukhus här också. Men hon ska få veta, bara inte riktigt än!)

 

Vi har tid en måndag morgon, och har redan bestämt att åka ned kanske redan på fredag/lördag och ha en stadstur. Själva undersökningen och mötet gruvar jag mig för. Det står att "undersökningen medför visst obehag" och att det kan liknas med mensvärk. "Ta gärna din vanliga medicin mot menssmärtor innan" Hjälp! Och samtalet! Tänk om jag får veta att jag är infertil? Eller ställer de märkliga frågor för att utreda om vi passar som föräldrar? Och gör vi det? Tänk om jag får höra att jag är för tjock? Eller att flickvännen är för gammal? (Det är ju jag som ska bära barnet och jag ligger ju under deras åldergräns, men hon gör det inte.) Eller att min depression för några år sedan ligger mig i fatet? Har mått bra i över tre år nu, men ändå? Har tänkt vara ärlig om de frågar. Men mycket att gruva sig för, många tänkomtankar!

 

Så det känns bra att ta det lugnt, bo på hotell, äta på restaurang, strosa runt och vara på en minisemester innan.

I dag har jag varit och tagit det första blodprovet. Trodde det skulle få mig att känna mig pirrig och glad, men det blev mest stressigt. Anna, min sambo, hade bilen, och jag behövde den för att hinna till labbet på sjukhuset innan de stängde. Hon skulle ha varit tillbaka kvart i två, men en halvtimma senare hade hon fortfarande inte kommit och labbet skulle stänga halv tre. Jag var så stressad och förvirrad att jag satte mig i en taxi istället, och hann väl åka 100 meter innan jag insåg att papperen, där kliniken skrivit vilka tester som skulle göras, låg i våran bil. Jag fick snällt be chauffören att stanna, betala 95 kr och kliva ur taxin igen. Då kom Anna rullandes och jag kunde ta över bilen. Stress stress! "Kör försiktigt!" hörde jag henne ropa. (Hon såg väl stressen i mina ögon).

 

Sen höll jag inte på att hitta parkering framför sjukhuset, och när jag äntligen hittat en lucka var klockan 14:25! Jag hoppade över parkeringsavgiften, bara lämnade bilen och gick in, nu hängde det på minuter. (Det hade kunnat bli ett väldigt dyrt blodprov, med 95 kr för den misslyckade taxiresan och så en parkeringsbot på det, men parkeringsvakterna höll sig undan de 5 minuter provet tog.) Undrar om stressen påverkade hormonerna i blodprovet? En fördel med att komma dit 14:28 var att det inte var någon kö. Men jag ska inte göra det till någon vana - det orkar jag inte med!

 

Sköterskan var superproffsig på att ta blodprov. Det gjorde inte ont och jag valde att titta bort, så jag satt och tittade på några bebisbilder hon hade uppsatta på väggen över ett skötbord. Tre rör tog hon visst, såg jag senare. Men det är klart det var ju flera olika hormoner och annat som skulle mätas.

 

Efteråt ringde jag kliniken och avtalade tid för första mötet - som ska bli efter nästa mens-i slutet av oktober alltså. Tyvärr råkade jag välja en dag då min sambo är borta på konferens, så jag måste ringa igen imorgon och ändra. Pust pust!

 

Positivt: Eftersom det är fem veckor tills jag möter läkaren på kliniken har jag ju lite tid på att försöka gå ned i vikt. Det behöver jag med min övervikt. Men samtidigt vill jag inte hårdbanta och riskera sabba möjligheterna att bli gravid. Bra kost, träning, hålla mig undan onödiga kalorier. Lätt - men ack så svårt!

 

 

 

 

Har läst på lite om privatkliniken vi ska använda oss av. Och det visade sig att när man använder sig av donator, så blir man oftast rekommenderad IVF, inte insemination. Jag vet ju att det är betydligt större chans att lyckas med IVF, men tänkte samtidigt att man kanske börjar med insemination - som ju är ett "enklare" ingrepp, och går över till IVF om man inte lyckats efter några försök.

Vi resonerar som så att vi kommer att gå mycket efter vad kliniken rekommenderar oss. De är ju experterna!

Eftersom vi gör detta privat kommer ett IVF att kosta betydligt mer än en insemination. (Mer än dubbla priset). Samtidigt är det ju som sagt större chans att lyckas med IVF, så hellre betala mer och lyckas - om vi har tur på första försöket. Men IVF är samtidigt ett större ingrepp med hormonbehandling, äggplock (som lär göra jätteont! Hjälp!), insettning m.m (vilket också innebär fler resor till och från kliniken - måste ta ledigt/sjukskriva mig från jobbet). Men vi får se vad de säger!

Ja, fast allt är ju avhängigt av att mina hormonvärden ser bra ut och jag är fertil (annars blir det ju ingen behandling alls). Det kan man ju inte veta innan! Nu går jag och väntar på att mensen ska komma (helst inom två dagar), så jag kan åka till sjukhuset och ta det första av fyra blodprov. (Kan inte minnas att jag tagit blodprov förr! Men det måste jag ju ha gjort någon gång.) Märkligt det där, har aldrig behövt bekymra mig för när mensen ska komma. För första gången i mitt liv går jag och väntar, haha. Det borde bli när som helst, men helst inte på torsdag då jag är på jobbresa. (Tick tack tick tack)

Nej, de ringde inte från fertilitetskliniken, så jag behövde inte oroa mig för kollegor som skulle höra, de skickade ett tjockt brev istället. Pirrigt!!

 

Jag ska tydligen ta fyra olika blodprov genom nästa menscykel. Jösses! Jag ringde upp och tog reda på att jag kunde ta proven på hemorten, och det var ju tur för kliniken ligger 7 timmar bort med bil. Så ringde jag laboratoriet och fick reda på att man bara går dit, behöver inte beställa tid. Det var ju praktiskt, vet ju inte exakt när mensen börjar.

 

Saker jag nojar över nu:

 

1. Första mensdag? (Ursäkta detaljrikedomen...) Jag har en sådan knäpp mens som ger svaga till kraftiga spottings 3-5 dagar innan. (Kraftiga = borde använda trosskydd).  Har lärt mig hur jag tror jag ska räkna, att första dagen är när det börjar rinna  och när blodet är ljusrött och när jag får mensvärk. Då är min cykel 27 dagar lång. Och jag har testat med ägglossningstest, och det verkar som jag har ägglossning på dag 14. Så det borde stämma att räkna dag 1 som jag gör. Det följer iaf samma varje månad.

Men tänk om jag fattar fel? Och blodprovet jag ska ta på dag 1, 10, 20 osv får helt fel värden? Jaja, då får vi väl göra om nästa månad?

 

2. Om mensen ska börja krångla eller hoppa över nu när vi äntligen är igång. Eller komma redan i helgen (då vi är bortresta och labbet hur som helst är stängt).

 

3. Att jag ska få värsta ångesten nu (so far, so good - bara pirrigt)