Första steget
I fredags skickade vi in ansökan om assisterad befruktning till privatkliniken. Vi har pratat om det här aktivt i ungefär ett år, men jag ville gå ned i vikt först. Hade hoppats komma ned på normalvikt, men nu blev det inte så. Jag är 35 och jag känner att jag inte vill vänta längre. Jag är i alla fall med god marginal under de BMI-krav kliniken ställer - alltid något.
Att vi väljer att söka privat handlar om att det inte är någon väntetid där. Jag känner att det här är ett sådant stort beslut, att när jag äntligen vågar hoppa så orkar jag inte med ovissheten över hur lång tid det ska ta. Men det kommer att kosta en del ( beroende på om vi blir rekommenderade insemination eller IVF).
Att jag till slut vågade hoppa (min flickvän var tryggare i beslutet), vet jag inte helt vad det beror på. Eller jo, det gör jag. Jag blev så jäkla less på mig själv och mitt eget velande. Jag vill ju det här! Jag längtar mig sjuk efter barn. Jag blir helt kall av avundsjuka varje gång någon i vår närhet blir gravid (fast utåt ler jag förstås och säger "Men åh, så kul! Grattis!"). Vi har ett bra liv, men det känns som det fattas något liksom. Man kan helt klart leva ett lyckligt liv utan barn, men jag vill att vi får uppleva hur det är att bli föräldrar! Men jag har skjutit på själva beslutet. Först var det "så snart jag gått ned i vikt", "maj/juni", sen "efter semestern" osv. Hur länge ska jag hålla på så där?
Jag insåg att jag aldrig kommer känna mig helt lugn och trygg. Jag kommer alltid att oroa mig för hur våra liv kommer att förändras, hur vi kommer klara av det här, om jag känner mig stark nog att bli mamma (av och till känner jag mig så jäkla "skör"). Plus alla grubbel om att sätta barn till världen utan en närvarande pappa. Och i småstaden där vi bor dessutom. Fast där har vi landat i att nej, vi kanske inte är en optimal familj för ett barn. Men vi tror vi är tillräckligt bra! Vi har inte en pappa i den här familjen, men vi har mycket annat att erbjuda ett barn.
Så de främsta grubblen handlar om mig själv, om jag skulle bli en bra mamma, om jag är redo för den här stora förändringen i livet. De grubblen kommer alltid att finnas där. Att vänta ett år till kommer inte förändra något, det är bara jag som blir ett år äldre, med ökade risker. Och myrkrypet i kroppen går ju inte över. Så vi hoppade! Och jag har egentligen hela helgen gått och väntat på att jag ska få en panikattack. Typ "Hjälp! Vad har jag gett mig in på?!". Men... det har inte kommit någon panik. Än! Faktiskt inföll sig ett lugn efter att beslutet var fattat och vi hade tryckt på "sänd". Nu är vi igång åtminstone. Nu tar vi det steg för steg. Babysteps.
Det stod att kliniken kommer att ta kontakt med oss inom en vecka, och jag räknar med att få hjärtklappning när de ringer. Tills dess njuter jag av att det faktiskt inte känns så illa och googlar fakta som en maniac. Ja, sån är jag, att ta reda på så mycket som möjligt lugnar mig. Jag läser om allt möjligt, från barnvagnar till själva processen, till graviditetssymptom, till förlossningar, till sovrutiner. Allt i en salig röra efter vad jag är nyfiken på just då. Ju mer jag lär mig, desto tryggare känner jag mig.