babysteps.blogg.se

Jag som skriver heter Elisabeth och är 35 år, och det här kommer främst att handlar om min och flickvännens resa mot att få barn. Det blir förväntan blandat med oro/ångest, men också en del kost och motion - för jag har en del övervikt jag gärna vill bli av med innan.

Uppdatering: insemination ... och ångest ;(

Publicerad 2014-01-05 14:35:18 i Allmänt,

I november gjorde vi den första inseminationen. Det gjorde lite ont, men inte så farligt. De följande två veckorna var spännande, men jag testade negativt. Blev ledsnare än jag trodde jag skulle bli. En vän sa att det var bra att jag blev ledsen, då vet jag att det här är något jag verkligen vill.
 
Nu kan vi försöka igen, när vi vill.
 
Jag har inte mått så bra psykiskt den sista tiden - något som verkligen skrämt upp mig. För när ångesten slår till finns det inte på kartan att jag kan tänka på något annat. Och när ångesten slår till, så är det svårt att veta om det är något tillfälligt, eller om jag är på väg ned i ett svart hål (som för fyra år sedan). Hur ska man veta? Är jag stark nog att ens börja tänka på barn igen? Borde jag lägga ned hela grejen? 
 
Det var under två dygn i veckan som jag mådde riktigt dåligt. Efter det har jag hittat sätt att hantera det (t ex lyssna på radio istället för att ligga och grubbla på natten, komma igång med träningen igen osv), och har haft det mycket bättre de senaste dagarna. Men... är faran över? Var det bara något tillfälligt? Eller kommer det slå till igen?
 
Men här kommer the clue... Nästa ägglossning infaller väldigt smidigt nära en helg (= vi kan använda en helgdag till resan och behöver inte ta ledigt så mycket från jobbet). Enligt min app så kommer följande månaders ägglossningar (jag är väldigt regelbunden) att hamna i mitten av veckorna. Borde vi passa på?
 
Rent teoretiskt skulle vi hinna ta nattåget dit och nattåget tillbaka och gå direkt på jobbet. Men helt 100 % regelbuden är man ju aldrig; specielt när man tar hormoner vet man ju inte hur kroppen kommer att reagera. Så det vore himla smidigt med ägglossning i närheten av en helg
 
Äsch egentligen skulle jag vilja vänta. Känna mig säker på att jag inte är på väg in i en ångestperiod igen. Det har faktiskt bara gått två dagar sedan jag mådde skit. Om vi ska köra på den här månaden, så måste jag bestämma mig imorgon - då ska jag börja ta mina tabletter. Å andra sidan är det ju inget som hindrar att jag tar tabetterna - jag kan ju alltid avbryta försöket om det känns så.
 
To be continued alltså.... Du som läser det här, får gärna hålla tummar och tår att jag börjar må bättre nu. Jag lovar iaf att INTE under några omständigheter slarva med träningen. Den gör mig starkare fysiskt och psykiskt.
 
 
Kommentarer (0)
assisterad befruktning, ångest,

Igång med behandlingen

Publicerad 2013-11-15 11:42:10 i barnlängtan,

Nästan en månad sedan jag sist skrev och mycket har hänt. Vi har varit till kliniken för första gången för genomgång av provsvar och äggledarspolning. Jag var jättenervös och fick riktigt kalla fötter (Varför gör vi det här, liksom? Är vi verkligen redo? Hjälp vad är det vi har satt igång? Sådana tankar.). Men bara att komma in på kliniken gjorde mig lugnare. Fick ett väldigt positivt intryck. Moderna lokaler, trevliga människor. T o m gynstolen var i en modernare design - tog bort lite av obehaget. Var nervös för att äggledarspolningen skulle göra ont, och visst gjorde det ont, men inte så att det var outhärdligt. Och så var det snabbt överstökat. Allt såg normalt ut hos mig, både blodproverna och äggledare/livmoder och det blev bestämt att vi börjar med inseminationsförsök. (De kalla fötterna försvann lite när nervositeten försvann. Jo, vi vill ju det här!)

Efter några dagar kom ett brev där vi ombads komma med önskemål om donator. Av ren nyfikenhet gick vi in på den internationella spermabankens sida och tittade på lite profiler, men vi bestämde oss snabbt för att inte välja. Vi vill inget veta, och vill ärligt kunna säga till vårt barn att "nej, vi vet inget om din donator, annat än att det är en snäll man som ville hjälpa oss att få dig, men när du blir stor kan du få information, och om du vill kan du då kontakta honom." Vi kom med några generella önskemål om hår- och ögonfärg samt längd (likt oss mödrar.) Egentligen var väl inte det särskilt viktigt för oss heller, men vi tänker att om barnet liknar oss, så blir det kanske lättare för honom/henne. Man vet aldrig!

Väldigt märklig upplevelse att fylla i det där schemat! För vi vill ju ha en unge, och är oändligt tacksamma att det finns män som vill hjälpa barnlösa par. Men egentligen tycker vi inte det är så himla viktigt med genetiken.

Just nu går jag på en kur av medicinen femar, något som ska hämma östrogenet i min kropp och därigenom öka FSH - follikelstimulerande hormon om jag förstått saken riktigt. Nu har jag en naturlig äggproduktion och ägglossning, det visade undersökningarna, men för att säkerställa och kontrollera att jag har ägglossning just vid inseminationen så får jag denna medicin i fem dagar. Känner inte så mycket. Lite tröttare kanske, har mått lite illa och haft lite huvudvärk. Svårt att veta om det är relaterat till medicinen eller inte.

På måndag ska jag på ett nytt ultraljud (hos en gynekolog på hemorten denna gång), då ska vi se om det några ägg på gång. Jag tycker mig "känna något" på vänster sida ibland. Inte alls så att det gör ont, men det känns. Nu vet jag ju inte vad jag ska känna efter, men jag blir faktiskt förvånad om det inte är något på gång i vänster äggstock.

Beroende på resultaten på måndag så får vi se hur behandlingen går till. Det blir antagligen ägglossningsspruta och så en resa till kliniken - förhoppningsvis mot slutet av veckan.

Ogillar att jag inte vet exakt. Vi har tagit ledigt i slutet av veckan, men om det kanske blir tidigare och jag tvärt måste ringa chefen och ta ledigt en dag till, så måste jag nästan berätta - och det vill jag helst slippa. Alternativet är att "vara hemma sjuk" en dag, men jag tycker inte om att ljuga. Så just nu håller jag tummarna för att det räcker att vara borta torsdag -fredag.

Och så håller jag tummarna för att allt ser bra ut på måndag. Att äggblåsorna varken vuxit till för mycket eller för lite.

Allt det här krånglet får mig att förundras över att det blir några barn till naturligt över huvud taget! Tänk så mycket som ska stämma.

Kommentarer (0)

äppelkaka

Publicerad 2013-09-20 11:27:20 i Allmänt,

Ja, jag ska försöka gå ned i vikt innan mötet med ivf-läkaren. Om han säger (som han säkert gör) att det skulle öka våra chanser att lyckas bli gravida om jag gick ned i vikt, hade det varit så härligt att kunna säga "Men jag har faktiskt gått ned fyra kilo sedan vi skickade in ansökan!" ( "Haha!").
 
Men i dag ska jag bara äppelkaka! Jag ska träna också - det väger väl upp en del. Men det är så mycket stress just nu. Med kliniken och tankarna kring det och snickare och nytt kök och banklån på det, plus en liten kris på jobbet som kommer orsaka en god del stress framöver befarar jag. I dag är jag ledig. En härlig septemberfredag. Jag ska städa, tvätta, bädda rent - och baka äppelkaka på äpplena vi fick från mina föräldrars trädgård. Och ikväll ska jag ha en trevlig myskväll framför tv:n ihop med flickvännen! Hurra!
 
 
Kommentarer (0)

Fjärde samtalet med kliniken och kallelse i posten

Publicerad 2013-09-20 11:17:16 i Allmänt,

Första samtalet var för att fråga om jag kunde ta blodproverna på hemorten istället för på kliniken - och hur jag skulle gå till väga.
 
Andra samtalet var för att avtala tid för gynundersökning, äggledarspolning och samtal med läkare.
 
Tredje var för att ändra tiden (flickvännen skulle visst på en konfens just den dag jag hade valt.)
 
Och så kom kallelsen där det stod att "undrsökningen skall göras efter avslutat menstruation men före ägglossning".
 
Ups! Före ägglossning? Det hade jag inte fått med mig när jag ändrade tiden (trodde det räckte att mensen var avslutad), och min periodtracker-app säger att jag har ägglossning dagen innan vår nya tid. Bara att ringa igen! Flickvännen lovade om det verkligen inte gick att byta tid, så fick hon droppa sin konferens helt enkelt. (Har jag sagt att jag tycker det är obehagligt att ringa jobbiga samtal och krångla? Får ju iaf massa träning nu). Men det visade sig att "före ägglossning" var för heteropar som försöker bli gravida hemma. Vid äggledarspolningen spolas ägget ut, så då har de sumpat sina chanser den månaden. För oss lesbiska spelar det ju ingen roll. Kände mig lite dum, men hur skulle jag kunna veta det? Det var ju ett standardbrev vi fick.
 
Glad att vi kunde behålla vår tid, 28 oktober. Har redan tagit ledigt från jobbet (sa till chefen att jag skulle till en läkare på ett sjukhus i Stora staden. Ville inte ljuga - även om jag inte sa varför, det har man ju ingen skyldighet att göra. Det var inga problem, skrev hon i sin e-post, och hon hoppades att allt stod väl till med mig. Fattar att det verkade lite "allvarligt" att jag måste träffa en läkare på sjukhuset i Stora staden långt bort. Vi har ju sjukhus här också. Men hon ska få veta, bara inte riktigt än!)
 
Vi har tid en måndag morgon, och har redan bestämt att åka ned kanske redan på fredag/lördag och ha en stadstur. Själva undersökningen och mötet gruvar jag mig för. Det står att "undersökningen medför visst obehag" och att det kan liknas med mensvärk. "Ta gärna din vanliga medicin mot menssmärtor innan" Hjälp! Och samtalet! Tänk om jag får veta att jag är infertil? Eller ställer de märkliga frågor för att utreda om vi passar som föräldrar? Och gör vi det? Tänk om jag får höra att jag är för tjock? Eller att flickvännen är för gammal? (Det är ju jag som ska bära barnet och jag ligger ju under deras åldergräns, men hon gör det inte.) Eller att min depression för några år sedan ligger mig i fatet? Har mått bra i över tre år nu, men ändå? Har tänkt vara ärlig om de frågar. Men mycket att gruva sig för, många tänkomtankar!
 
Så det känns bra att ta det lugnt, bo på hotell, äta på restaurang, strosa runt och vara på en minisemester innan.
Kommentarer (0)
assisterad befruktning, grubbel, vikt, ångest,

Första blodprovet

Publicerad 2013-09-17 21:28:48 i Allmänt,

I dag har jag varit och tagit det första blodprovet. Trodde det skulle få mig att känna mig pirrig och glad, men det blev mest stressigt. Anna, min sambo, hade bilen, och jag behövde den för att hinna till labbet på sjukhuset innan de stängde. Hon skulle ha varit tillbaka kvart i två, men en halvtimma senare hade hon fortfarande inte kommit och labbet skulle stänga halv tre. Jag var så stressad och förvirrad att jag satte mig i en taxi istället, och hann väl åka 100 meter innan jag insåg att papperen, där kliniken skrivit vilka tester som skulle göras, låg i våran bil. Jag fick snällt be chauffören att stanna, betala 95 kr och kliva ur taxin igen. Då kom Anna rullandes och jag kunde ta över bilen. Stress stress! "Kör försiktigt!" hörde jag henne ropa. (Hon såg väl stressen i mina ögon).
 
Sen höll jag inte på att hitta parkering framför sjukhuset, och när jag äntligen hittat en lucka var klockan 14:25! Jag hoppade över parkeringsavgiften, bara lämnade bilen och gick in, nu hängde det på minuter. (Det hade kunnat bli ett väldigt dyrt blodprov, med 95 kr för den misslyckade taxiresan och så en parkeringsbot på det, men parkeringsvakterna höll sig undan de 5 minuter provet tog.) Undrar om stressen påverkade hormonerna i blodprovet? En fördel med att komma dit 14:28 var att det inte var någon kö. Men jag ska inte göra det till någon vana - det orkar jag inte med!
 
Sköterskan var superproffsig på att ta blodprov. Det gjorde inte ont och jag valde att titta bort, så jag satt och tittade på några bebisbilder hon hade uppsatta på väggen över ett skötbord. Tre rör tog hon visst, såg jag senare. Men det är klart det var ju flera olika hormoner och annat som skulle mätas.
 
Efteråt ringde jag kliniken och avtalade tid för första mötet - som ska bli efter nästa mens-i slutet av oktober alltså. Tyvärr råkade jag välja en dag då min sambo är borta på konferens, så jag måste ringa igen imorgon och ändra. Pust pust!
 
Positivt: Eftersom det är fem veckor tills jag möter läkaren på kliniken har jag ju lite tid på att försöka gå ned i vikt. Det behöver jag med min övervikt. Men samtidigt vill jag inte hårdbanta och riskera sabba möjligheterna att bli gravid. Bra kost, träning, hålla mig undan onödiga kalorier. Lätt - men ack så svårt!
 
 
 
 
Kommentarer (0)
assisterad befruktning, vikt,

IVF?

Publicerad 2013-09-16 19:18:00 i Allmänt,

Har läst på lite om privatkliniken vi ska använda oss av. Och det visade sig att när man använder sig av donator, så blir man oftast rekommenderad IVF, inte insemination. Jag vet ju att det är betydligt större chans att lyckas med IVF, men tänkte samtidigt att man kanske börjar med insemination - som ju är ett "enklare" ingrepp, och går över till IVF om man inte lyckats efter några försök.

Vi resonerar som så att vi kommer att gå mycket efter vad kliniken rekommenderar oss. De är ju experterna!

Eftersom vi gör detta privat kommer ett IVF att kosta betydligt mer än en insemination. (Mer än dubbla priset). Samtidigt är det ju som sagt större chans att lyckas med IVF, så hellre betala mer och lyckas - om vi har tur på första försöket. Men IVF är samtidigt ett större ingrepp med hormonbehandling, äggplock (som lär göra jätteont! Hjälp!), insettning m.m (vilket också innebär fler resor till och från kliniken - måste ta ledigt/sjukskriva mig från jobbet). Men vi får se vad de säger!

Ja, fast allt är ju avhängigt av att mina hormonvärden ser bra ut och jag är fertil (annars blir det ju ingen behandling alls). Det kan man ju inte veta innan! Nu går jag och väntar på att mensen ska komma (helst inom två dagar), så jag kan åka till sjukhuset och ta det första av fyra blodprov. (Kan inte minnas att jag tagit blodprov förr! Men det måste jag ju ha gjort någon gång.) Märkligt det där, har aldrig behövt bekymra mig för när mensen ska komma. För första gången i mitt liv går jag och väntar, haha. Det borde bli när som helst, men helst inte på torsdag då jag är på jobbresa. (Tick tack tick tack)

Kommentarer (0)
assisterad befruktning,

Första kontakten med kliniken!

Publicerad 2013-09-13 15:25:54 i Allmänt,

Nej, de ringde inte från fertilitetskliniken, så jag behövde inte oroa mig för kollegor som skulle höra, de skickade ett tjockt brev istället. Pirrigt!!
 
Jag ska tydligen ta fyra olika blodprov genom nästa menscykel. Jösses! Jag ringde upp och tog reda på att jag kunde ta proven på hemorten, och det var ju tur för kliniken ligger 7 timmar bort med bil. Så ringde jag laboratoriet och fick reda på att man bara går dit, behöver inte beställa tid. Det var ju praktiskt, vet ju inte exakt när mensen börjar.
 
Saker jag nojar över nu:
 
1. Första mensdag? (Ursäkta detaljrikedomen...) Jag har en sådan knäpp mens som ger svaga till kraftiga spottings 3-5 dagar innan. (Kraftiga = borde använda trosskydd).  Har lärt mig hur jag tror jag ska räkna, att första dagen är när det börjar rinna  och när blodet är ljusrött och när jag får mensvärk. Då är min cykel 27 dagar lång. Och jag har testat med ägglossningstest, och det verkar som jag har ägglossning på dag 14. Så det borde stämma att räkna dag 1 som jag gör. Det följer iaf samma varje månad.
Men tänk om jag fattar fel? Och blodprovet jag ska ta på dag 1, 10, 20 osv får helt fel värden? Jaja, då får vi väl göra om nästa månad?
 
2. Om mensen ska börja krångla eller hoppa över nu när vi äntligen är igång. Eller komma redan i helgen (då vi är bortresta och labbet hur som helst är stängt).
 
3. Att jag ska få värsta ångesten nu (so far, so good - bara pirrigt)
 
Kommentarer (0)
assisterad befruktning,

Inget samtal från kliniken idag

Publicerad 2013-09-09 22:01:00 i barnlängtan,

Och det hade jag inte räknat med heller. Blir nog mot slutet av veckan eller nästa. Ändå fladdrade ångesten till när jag insåg att hjälp, när som helst kan ju mobilen ringa och vad ska jag säga då?!! Och de ringer ju antagligen under arbetstid. Hur gör jag då? Vart går jag för att kunna svara i fred? Fan, kan de inte ringa min sambo istället!

Sjukt stressigt på jobbet nu. Men kanske är det bra att tvingas fokusera på annat?
Kommentarer (0)
ångest,

Första steget

Publicerad 2013-09-08 11:28:03 i barnlängtan,

I fredags skickade vi in ansökan om assisterad befruktning till privatkliniken. Vi har pratat om det här aktivt i ungefär ett år, men jag ville gå ned i vikt först. Hade hoppats komma ned på normalvikt, men nu blev det inte så. Jag är 35 och jag känner att jag inte vill vänta längre. Jag är i alla fall med god marginal under de BMI-krav kliniken ställer - alltid något.
 
Att vi väljer att söka privat handlar om att det inte är någon väntetid där. Jag känner att det här är ett sådant stort beslut, att när jag äntligen vågar hoppa så orkar jag inte med ovissheten över hur lång tid det ska ta. Men det kommer att kosta en del ( beroende på om vi blir rekommenderade insemination eller IVF).
 
Att jag till slut vågade hoppa (min flickvän var tryggare i beslutet), vet jag inte helt vad det beror på. Eller jo, det gör jag. Jag blev så jäkla less på mig själv och mitt eget velande. Jag vill ju det här! Jag längtar mig sjuk efter barn. Jag blir helt kall av avundsjuka varje gång någon i vår närhet blir gravid (fast utåt ler jag förstås och säger "Men åh, så kul! Grattis!"). Vi har ett bra liv, men det känns som det fattas något liksom. Man kan helt klart leva ett lyckligt liv utan barn, men jag vill att vi får uppleva hur det är att bli föräldrar! Men jag har skjutit på själva beslutet. Först var det "så snart jag gått ned i vikt", "maj/juni", sen "efter semestern" osv. Hur länge ska jag hålla på så där?
 
Jag insåg att jag aldrig kommer känna mig helt lugn och trygg. Jag kommer alltid att oroa mig för hur våra liv kommer att förändras, hur vi kommer klara av det här, om jag känner mig stark nog att bli mamma (av och till känner jag mig så jäkla "skör"). Plus alla grubbel om att sätta barn till världen utan en närvarande pappa. Och i småstaden där vi bor dessutom. Fast där har vi landat i att nej, vi kanske inte är en optimal familj för ett barn. Men vi tror vi är tillräckligt bra! Vi har inte en pappa i den här familjen, men vi har mycket annat att erbjuda ett barn. 
 
Så de främsta grubblen handlar om mig själv, om jag skulle bli en bra mamma, om jag är redo för den här stora förändringen i livet. De grubblen kommer alltid att finnas där. Att vänta ett år till kommer inte förändra något, det är bara jag som blir ett år äldre, med ökade risker. Och myrkrypet i kroppen går ju inte över. Så vi hoppade! Och jag har egentligen hela helgen gått och väntat på att jag ska få en panikattack. Typ "Hjälp! Vad har jag gett mig in på?!". Men... det har inte kommit någon panik. Än! Faktiskt inföll sig ett lugn efter att beslutet var fattat och vi hade tryckt på "sänd". Nu är vi igång åtminstone. Nu tar vi det steg för steg. Babysteps.
 
Det stod att kliniken kommer att ta kontakt med oss inom en vecka, och jag räknar med att få hjärtklappning när de ringer. Tills dess njuter jag av att det faktiskt inte känns så illa och googlar fakta som en maniac. Ja, sån är jag, att ta reda på så mycket som möjligt lugnar mig. Jag läser om allt möjligt, från barnvagnar till själva processen, till graviditetssymptom, till förlossningar, till sovrutiner. Allt i en salig röra efter vad jag är nyfiken på just då. Ju mer jag lär mig, desto tryggare känner jag mig.
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)
assisterad befruktning, grubbel,

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela